Det är alltid jobbigt att bryta upp för det är alltid någon som man hade velat ha kvar i sitt liv, men så blir det ju aldrig när man startar på nytt med något som är långt i från varandra i geografiskt avstånd eller kanske "bara" känslomässigt avstånd.
Även om det har kommit till mig saker som gjort mig ledsen, så vet jag vem jag är och vad jag har gjort för att försöka få saker och ting att fungera. Nu räckte jag inte till och det är bara att beklaga, men man kan inte passa in överallt och ej heller uppfylla alla "krav" som finns.
Jag är Kristina och jag är stolt över den jag är i dag.
Jag kan titta mig i spegeln (just i dag med variga ögon pga konjunktivit, men ändå!) och veta att jag har gjort maximalt av min förmåga för att passa in- mer kan jag inte göra. Jag har ej heller varit otrevlig mot någon och det är viktigt för mig. Jag vill behandla människor på samma sätt som jag själv vill bli behandlad. Det är nåt vi alla bör tänka på "hur skulle det kännas om det var JAG som fick dessa ord sagda till MIG", då blir det genast svårare att vara elak mot någon.
Därför kan jag med gott samvete gå ur denna period ur mitt liv- på väg mot mitt nya liv som samtalsterapeut!
Livet går upp och ner, men jag kan inte annat än vara tacksam över alla lärdomar som dyker upp hela tiden!
Jag möter de människor jag behöver för att utvecklas framåt, så även denna gång.
